Fyra tjocka tanter och tre till...

Hej alla glada!

En ny bloggföljare sedan igår har det återigen blivit!

Välkommen hit "någon" via Bloglovin´.

Hoppas att du ska trivas här hos mig och känna dig som hemma!

Vet ni, att den här bilden påminner mig om mitt liv när jag var liten ...

För när jag var liten och växte upp på det glada 70-talet,

hade vi en knallröd Volvo Amazon kombi.

Skulle vi till Öland, vilket vi alltid skulle, så fort vi skulle någonstans, 

hade vi även en knallröd liten släpvagn i släptåg, efter vår röda bil.

Håll i er nu för nu ska ni få höra, 

vilka som alltid skulle med ner till Öland, 

om vi skulle till Öland, 

vilket vi då alltid skulle...

I baksätet i Amazonen räknat från vänster...

1. Farmor Frida, smal som en pinne.

2. Farmors lillasyster Tyra, ganska tjock tant.

3. Farmors syster Tyras kompis, Greta, tjock tant.

4. Mamma Ing-Sofie, normalsmal.

5. Dottern Ingela (jag), smal som en pinne. 

"Men, vänta lite här nu då...

Fem personer i BAKSÄTET...?

Nä, nä, nä, lilla Fröken Vit, oss kan du inte lura i vad som helst!!!"

Okej, då...

Jag, Ingela, satt oftast inte så länge i baksätet, 

eftersom det blev så jobbigt att sitta med hela högra ansiktshalvan,

 tryckt mot fönsterrutan i 50 mil.

Plus att det blev sån imma på rutan.

Så någonstans vid Söderköping, var jag så ihoptryckt, 

att jag hoppade bak (läs knölade mig bak utmed taket) 

och la mig ovanpå alla resväskor i bakluckan,

som alla tanterna bara måste ha med sig.

Sedan låg jag där som en platt hund i typ åtta timmar.

Men. 

Vi är inte riktigt färdiga än...

Vilka satt där fram då?

1. Min pappa Lennart som körde, normalsmal.

2. Min mormor Elna, den tjockaste tanten i bilen.

Mormor Elna fick alltid sitta fram.

 För hon var alltid absolut tjockast av dessa fyra tanter.

Så bara för att hon var tjockast, fick hon den bästa platsen i hela bilen.

Det hade jag väldigt svårt att smälta, som liggande "platthund" i bakluckan.

Men historien tar inte slut riktigt här...

För sedan köpte vi katt... 

Men tro inte att vi fick tag i ett normalt kattskrälle.

Nej, självklart inte...

Katten var ju enormt åksjuk, den stackarn.

Så han hatade att åka bil.

Självklart.

Så alltid en dag innan vi skulle åka,

kände han det på sig, gick och gömde sig och vägrade komma fram.

När Sotis domedag stundade, då han skulle forceras in i bilen, 

satt vi alla och höll andan tills han var inne. 

Och det kunde ju ta någon timme.

Så vi hade alltid laddat med "Stora plåster-och-bandage-väskan".

När han sedan väl var inne, började den verkliga prövningen.

Han skrek, kattstackarn.
Ja, jag menar verkligen SKREK.
 Hela vägen från Stockholm ända fram till Byxelkrok på norra Öland.
I ungefär nio timmar.

 Katten kissade även på sig ideligen och kräktes under resan ner,
så hela bakluckan var täckt av kissa-i-sängen-plastskydd.
Detta innebar att min tid som "platthund" i bakluckan, var förbi när vi skaffade Sotis.

Så efter att ha gjort några vändor med denna skrikande katt plus sju personer i bilen,
(varav tre tjocka tanter då rå´ som kacklade hela tiden)
tog vi alltid med några extra "gräsklipparöronskydd",
som vi frenetiskt turades om att använda, när vi ville vila öronen.
Plus att använda bilbälte, var det ju aldrig tal om...

Så voilà!!
Detta var ett litet utdrag ur min ännu oskrivna självbiografi,
"Ingela i vita huset"... ;-)

Nu är ju jag gräsligt nyfiken på,
vad ni har att säga om denna lilla anekdot från min barndom.

Känner ni igen er, eller är det bara jag som har fått utstå detta under 70-talet?


"Även om gamla tanter kan ha en väldigt stor anläggning, 
är det helt slut på mjölkproduktionen."
Pojke 7 år


Vi ses imorgon!

Kram